Operation

Herren kom nyss inrusandes hos mig, svettig som om han höll på att föda barn och med en lätt panisk blick. Inte panikartad nog för att man skulle koppla det till nåt farligt, utan mer en sån blick man kan ha om man upptäcker att sista bussen på 3 timmar går om 1 minut och man är 2 minuter ifrån.
"Jag hade så jävla ont bak på ryggen, så jag kliade där, och trodde det var en inflammerad finne"Frustade han fram. "Mmmm", svarade jag lagom intresserat.
"Ja, men det var ingen finne, det var en fästing!!"
Så nu har jag alltså fått arbeta fast jag har semester, och på bästa undersköterskemanér plockat bort fästingen med en sån där grön vrid-och-snurr-sak från antingen apoteket eller veterinären.
Det var bara andra gången i mitt liv jag såg en fästing, så lite spännande var det allt. Konstigt förresten då jag växte upp på landet och tillbringade åtskilliga timmar i diken, på vetefyllda åkrar och krälandes i skogen.

Efter att jag fått ur fästingen från Herrens kropp, och den satt fan hårt ska jag säga, så skulle vi visst titta om alla benen satt kvar...? Benen??? Benen har väl inget med det där att göra, och även om det nu bara var mitt andra encounter med en sån här illasinnad varelse, så är jag ganska säker på att man ska titta om huvudet är kvar?
Nåja, benen var kvar, huvudet likaså, sen hade vi begravning i handfatet.
Eller Herren begravde och jag satt och kissade och missade hela ceremonin. Inte förrän han spolade med kranen tittade jag dit och då var det ju över. Han hade ju kanske kunnat läsa nån dikt eller sjunga en psalm så jag visste att begravningen hade börjat och knipt ihop.

Vila i frid Helge (som jag nu har döpt fästingen till)